När jag vaknade i mitt gamla flickrum kände jag att den här dagen kan bli en pers.

Ångrade att jag åkt hem till mina föräldrar, ångrade telefontrafiken och att jag aldrig lär mig när jag ska vara tyst och gå hem med heder och självrespekt i behåll.

Om man ligger tillräckligt stilla kan man ibland få en känsla av att man inte finns, och imorse kändes det som en väldigt bra idé. Jag låg så in i helvetes stilla, men insåg ganska omgående att existentiell förnekelse varken är speciellt produktivt eller hållbart i längden. Så jag gick upp och drack en burkcola för att med små svullna ögon upptäcka att jag hade gårdagens inträdesstämpel smetad i ansiktet.

Det var då jag bestämde mig för att lägga Bridget Jones-fasonerna på hyllan, tvätta bort förnedringen och tänka glada tankar. Tänkte på djurbebisar och muffins hela vägen till Lund, och tillbringade eftermiddag och kväll med en vän och en hund i en soffa. Vilket förmodligen räddade både helgen och mig.

Har denna vecka lärt mig att jag ska ge hjärnan en rättvis chans och att magkänslan behöver en spa-weekend.

Vad skönt att en ny börjar imorgon.