Av någon anledning ligger jag på golvet i min lägenhet. Tror att det beror på att jag är mätt. Det är väldigt skönt. Kallt och stumt trägolv mot min matfyllda mage. Om jag lyssnar riktigt noga kan jag höra vad grannen pratar om. Något om att måla om, och att byta lister.

Låtsas att jag är en pyssling. Blir nedstämd när jag inser att jag aldrig hade överlevt här; jag hade inte kunnat äta något för skafferiet är för högt upp och min enda vattenkälla hade varit golvbrunnen i badrummet. Jätteäckligt ju.

Sitter på AF. Försöker uppskatta norra Europas tröttaste skinkmacka samtidigt som jag glor på folk. Älskar att glo. Jag undrar vad alla heter och hur det ser ut hemma hos dem. Är de allergiska mot något? Går de på någon diet? När duschade de senast?

När jag vaknade i mitt gamla flickrum kände jag att den här dagen kan bli en pers.

Ångrade att jag åkt hem till mina föräldrar, ångrade telefontrafiken och att jag aldrig lär mig när jag ska vara tyst och gå hem med heder och självrespekt i behåll.

Om man ligger tillräckligt stilla kan man ibland få en känsla av att man inte finns, och imorse kändes det som en väldigt bra idé. Jag låg så in i helvetes stilla, men insåg ganska omgående att existentiell förnekelse varken är speciellt produktivt eller hållbart i längden. Så jag gick upp och drack en burkcola för att med små svullna ögon upptäcka att jag hade gårdagens inträdesstämpel smetad i ansiktet.

Det var då jag bestämde mig för att lägga Bridget Jones-fasonerna på hyllan, tvätta bort förnedringen och tänka glada tankar. Tänkte på djurbebisar och muffins hela vägen till Lund, och tillbringade eftermiddag och kväll med en vän och en hund i en soffa. Vilket förmodligen räddade både helgen och mig.

Har denna vecka lärt mig att jag ska ge hjärnan en rättvis chans och att magkänslan behöver en spa-weekend.

Vad skönt att en ny börjar imorgon.